Nu när det börjar närma sig slutet, så har det snurrat lite i huvet på mig dom tre senaste dagarna. Visst, jag har tre månader kvar. Sen är det över!
Mår riktigt dåligt när jag tänker på det, för jag trivs verkligen så bra. Men är det inte så? Att under dom perioderna man trivs och mår bra, så finns det inte riktigt något att klaga på. Och under perioderna man inte mår bra så finns det väldigt mycket att klaga på, även om inte omgivningen förändrats. Bara ens humör och sinne.
Så kanske det bara är mitt sinne just nu, som får mig att må så bra.
Det har varit jobbigt att tänka på att åka hem, för jag trivs som fisken i vattnet. När jag är på någon playground pratar man alltid lite med någon och folk är verkligen så himla trevliga.
Frågor som jag ställer mig är:
Hur ska jag klara av att inte bo så nära Manhattan?
Hur ska jag klara av att inte prata Engelska varje dag?
Hur ska jag klara av att inte kunna åka 45 min och kunna se världens vackraste park, se Empire, Times square, Upper West side, alla härligt sköna människor överallt.
Jag tycker om värdmammans pappa och "plast" mamma jätte mycket! Det värmer alltid när dom bryr sig så mycket.

Hade jag åkt hit efter jul och varit tvungen att spendera den kommande julen här, då hade jag förlängt. I 6 eller 9 månader. Men eftersom jag nu kommer att komma hem precis innan jul så är det nästan otänkbart att förlänga bort en jul till.

Men det är ju tur att jag redan har bokat resan, och min familj redan har fått en ny au pair. Så det finns ingen möjlighet att stanna kvar här.



Idag har det iaf varit storkalas! Herregud, jag har nog stått upp konstant i 7 timmar. Haft koll på barn hela dagen, och jag  har fått upp mitt hopp om att jag faktiskt älskar barn. För när man är så tätt på 2 barn hela tiden så blir man trött på alla barn i allmänt (Tycker jag).
Men idag när det var så många härliga underbara goa ungar så blev ja så glad. Det finns ju inget bättre än barn! Det va en liten pojke som jag ville ta me mig hem. Sötaste killen nånsin. Och en liten tjej jag hade kunnat krama ihjäl också!
Det var skönt att känna att jag inte "hatar" barn.


Nu är jag stendöd och skulle kunna sova i timmar. Min hals "is killing me"! Nä, ja vet inte va ja ska göra faktiskt. Suck suck..

Skulle ju åkt till Emma, men fick inget klartecken på hur resan skulle gå till så det blev inte av.


Puss å kram!