Det började som vanligt. Jag gick upp fem i 8 och tog på mig myskläder och gick ner. Det va en ganska stökig morgon, vi gjorde arts&crafts, lekte med playdo. Bara det lilla blir mycket stökigt, men jag tänkte att jag kan plocka undan när dom e i skolan så kan dom leka längre nu. Annars gled morgonen på, allting va i tid och vi behövde inte stressa någonting till skolan. Idag skulle pojken ha Valentines kalas så vi hade ballonger till honom, och båda två skulle ha en slags uppvisning i skolan. Så jag packar in dom i bilen när tiden är inne och jag vrider runt nyckeln och ska köra iväg. Men bilen är död... Jag fattar inte riktigt, och jag kollar så att det är rätt "växel" i. Kör man automat bil så måste man starta på "P", det går inte på någon annan. Fasst allting var rätt så gick det inte. Jag provade igen och igen och igen. Ingenting lyser i bilen och allt visar på att den har ingen ström. Så jag får plocka ut ungarna igen och pallra mig in, ringer Lisa och frågar vad jag ska göra. Hon ringer runt och funderar på taxi men i slutändan så är det inget som rktigt funkar. Hon ringer Frank och han lägger på luren i örat på henne och åker hem och hjälper oss. Vi kom lagom till pojkens klass men flickan blev ju lite sen, men jag förklarade så det blev ingen utskällning!

När vi släppt av dom så "skäller" Frank på mig, för det va tydligen jag som lämnat lyset på. Vilket lyse vet jag inte men något "light". Han förklarade dock för mig att han inte skällde utan mer skrattade åt mig och började berätta hur korkade vi kvinnor är när det gäller bilar. Eftersom jag inte hade så mycket mot argument så va jag tyst...

Han lämnade mig i bilen och beordrade mig att sitta i den i 20 min med motorn på, så att batteriet skulle laddas upp och där satt jag och lyssnade på musik. Va ganska härligt, men kändes lite annorlunda, brukar ju inte sitta i en bil bara för att sitta.


Jag fick mig iaf en tur på gymmet, efter jag ringt Lisa och berättat att allt va mitt fel och att Frank klagar på kvinnor. Så hon trösta mig lite. Allting gick jätte bra med bilen, den rullade på som vanligt, jag hämtade barnen och vi lekte vilt här hemma. Det såg ut som ett tredje världskrig när middagen var klar! Men jag plockade ordning det medans dom åt (Vanligtvis så äter jag med dom). Vi lekte sen i flickans säng och helt plötsligt börjar hon panik skrika och tårarna sprutar och pekar mot sitt ben och jag ser ingenting. Jag förstår inte vad som händer, och hon e bara galen. Men jag sa till henne å lugna sig så till slut så förstod jag vad som hänt. En sårskorpa hade "brytitis" upp, men hon slutade gråta och va jätte lugnt. 1 minut senare kommer mamman hem och flickan börjar gallskrika och gråta igen och ja.. Det va som om hon hade brytit benet.

Det får mig faktiskt att tänka på när jag va liten. Jag stog vid ytterdörren, det var sommar så den var öppen. Mamma va ute tror jag och Marcus va inne, och när jag är på väg ut genom dörren så ser jag en spindel krypa på mitt ben. Jag puttar bort den och skriker så högt som jag aldrig gjort och stor gråter. Jag står ungefär på ett ben och bara har panik, min bror kommer kutandes mot mig med stora ögon och frågar vad f*n det är som händer! Mamma kommer också springandes och blir helt till sig. Jag förklar då när jag lugnat mig att de va en spindel. Men min bror trodde att jag hade brytit benet, eftersom jag stog på ett ben och skrek som att jag hade kunnat göra det. Barn, jag säger då de...

Iallafall, jag skulle få skjuts med dom till Anneli för att äta kaka som hon gjort, och fira att vi får bort henne härifrån, Jippi! ;) Vi satte oss i bilen, intog våra platser och Lisa tittar på mig "Its dead". Haha! Jag tror inte på henne, man kan inte tro någon i den här familjen. Men sen när jag ser på henne så fattar jag att den är död, hon vrider om igen och igen. Hon viskar "What the fuck am I supposed to do?" och tittar på mig. Jadu, inte tusan vet jag... Men den här bilen är det värsta jag varit med om!

Vi pallrade oss in och nu sitter jag här, väntar på att Frank förhoppningsvis kommer hem vid 8 halv 9 så att jag kan ta hans bil till Anneli. För jag vågar mig inte ut i mörkret och regnet, man kan faktiskt möta pungråttor..