Även hur mycket man trivs i familjen och hur nära man är dom så kommer det alltid finnas ett litet steg väldigt få går. Som tillexempel igår när jag fick ringa hem till huset, och stod utanför dörren utan nycklar. Lisa svarade och hon öppnade för mig, som tur va hade hon precis lagt sig ner. Men idag glömde jag ge henne tåg kortet så hon blev skit förbannad och missade sitt tåg, och det är där det ligger. För just nu ligger det i luften, även om Lisa e på jobbet nu, en obehaglig känsla. Hon är förbannad, men hon kan ju inte skälla ut mig. Jag får en orolig känsla i magen och känner mig jätte dum, det har hänt innan med tåg kortet och nu får jag väl antagligen inte låna det igen.

Det är bara jobbigt, själva känslan. Även hur bra man känner dom, så finns det en gräns då man fortfarande bara är den som bor här.

Det värsta e att när det gäller att komma ihåg saker, så kan jag inte bättra mig. Tro mig jag har försökt, och det är hopplöst. Jag är sån, jag står utanför dörren i kanske 3 min för att tänka att jag har me mig allt. Och gör jag det inte så får jag springa upp till rummet fem gånger, Lisa skrattar åt mig varje gång.

Men jag är sån, jag glömmer allt. Jag hoppas det blir bättre med åren, men om det inte blir det så får jag gå någon minnes kurs.

Nu vill jag bara åka in till Sara....