Jag har fått mail ifrån EF, och jag ska fylla i när jag vill åka hem. Jag får välja mellan 3 datum, men ska prata först med Lisa om det imorgon och om jag kan bo här dom sista dagarna, så får jag se vad hon säger. Men jag tror att jag bara kommer välja 9-10-11 december som mina tre datum. Och ta 11 som första val, sen 10 och sist 9.
Jag ska också fylla i något formular angående mina credits, vilket inte ska bli så svårt eftersom jag fick ett mail idag om att mina certifikat från Albany har skickats iväg till mig :)

Jag är så glad att inget har gått snett ännu, jag vet att det kommer krångla någonstans men det återstår att se. Jag kunde också få välja vart jag vill sätta in min deposit, och det blir nog på min värdmammas konto så hon bara kan ta ut det för mig. Eller så väljer jag bara mitt konto, och får ja inte dom i tid kan jag alltid låna av mamma så länge.

Så, gymmet är löst, skolan är löst, imorgon löser sig flygresan, + att jag ska fylla i formuläret för mina credits imorgon.

Okej, hittils går det kanon bra (Peppar peppar ta i trä).

Men jag känner någonting som ni antagligen inte förstår, det är ju nämligen såhär att jag har bott här ett tag och det känns som att det är såhär det alltid kommer vara. Längta hem lite då och då, vara med ungarna och åka in till stan ibland. Men snart är det över? Det är så knäppt, att jag inte ska göra det här mer. Väldigt skönt på ett sätt. Börjar dock bli riktigt nervös inför resan.

Haha! Jag har nog inte förstått, jag måste alltså åka in till stan tiiidigt som tusan, sen ta taxi till ett hotell där jag ska träffa människor jag aldrig pratat med innan, sen ska jag iväg med dom i 21 dagar och trängas i en lite buss, sen ska jag bo själv i LA och upptäcka staden. SJÄLV? Martina, själv..?! Det kommer bli så sjukt läskigt men samtidigt så jääääkla spännande! Jag gör precis vad jag vill och jag är helt själv. Ska ju dock dela rum med någon, vet inte vem än. Det är ju också en grej, dela rum med någon sådär. Sen, sista men inte minst, jag ska flyga helt själv! Jag ska checka in och hitta min gate utan att få panik, nu kanske ni tänker "Men hon flög ju till usa själv". Nope, det gjorde jag inte. Jag hade Sanna bredvid mig hela tiden. Nu kommer jag bli helt själv.
Hur mycket det än skrämmer mig, så är det mer spännande än skrämmande och jag blir kanon glad när jag tänker på det.

Nä, nu gubbar måste ja sova! Puss