Inuti..

Jag har oftast skrivit om saker som händer här och vad mina planer är.

Sällan om hur jag mår, och om jag skrivit hur jag mår så är det bra. Och jag ljuger inte, jag mår oftast jätte bra här borta. Men att läsa den här bloggen är inget sätt att lära känna mig, ni tror ni får en vink av hur jag är men jag var underbarn i svenska i sjuan och fick klara MVG (Tills jag inte tyckte om lärarna längre). Jag har ett speciellt sinne för att skriva. Det brukade vara något jag gjorde för att få ut känslor, eller uppleva drömmar. Det är nog ett flertal "böcker" jag börjar skriva på hemma, men oftast blev dom inte längre än några sidor långa.

Men det här är ju verkligen inte den jag är, och man ska kanske inte skriva en blogg för att visa vem man är. Eller det är kanske det man ska göra?

Jag vill ofta låtsas om som att det är väldigt bra, och ofta är det bra. Tackar gudarna för det. Men ibland vill man inte riktigt medge att man misslyckats, att man gör något man inte borde göra. Ibland anser jag att jag är sinnesjuk, troligen är jag det. Men det är saker som hänt som verkligen påverkar en så himla mycket, jag vet att jag är ung och att tider kommer förändras. Man blir visare, och ni förstår nog inte hur vis jag igentligen blivit. Tillslut kommer inte saker som hänt innan påverka mig längre, och den dagen är efterlängtad.


Samtidigt skäms jag för att gå och må dåligt över en sak som man kan skratta åt, jag var 16 år. Det är sånt som händer och sånt man kommer över, alla har väl haft sin första kärlek? Varför ska jag fortfarande tänka såhär?


Jag har varit väldigt ledsen ikväll och fällt tårar, vilket då har påminnt mig om hur det en gång var för mig. Tårar, ofta. Jag grät flera gånger i veckan. Ibland fler än 1 gång per dag, men det var aldrig någon som visste. Min mamma och pappa förstog ju att det inte var bra och mina kompisar visste att jag var ledsen. Tänk att det är mitt minne från min första kärlek, tårar.


När man umgås med en person länge och intensivt, vän eller pojk/flickvän, så litar man på den personen. Man känner varandra. Efter 1,5 år är allting helt plötsligt inte sant, man är helt dumförklarad. Alla andra visste, men inte du..


Jag vet verkligen inte varför jag skriver det här på min blogg, det finns nog ingen som har nytta av det här. Och jag tror inte att det kommer bli lättare för att jag skriver det här. Jag bara kände för det.




Det finns ingen riktig poäng med det här inlägget, men det är min blogg och jag får faktiskt skriva vad jag vill här.


Så nu står du på din topp och ingen bryr sig om din egotripp.
Du fick ditt lilla lyft och hänger upp ditt lilla tidningsklipp.
Va kul, att det gick vägen, du som varit så benägen.
Men vem är det som du tävlar mot?
Vad är det egentligen du vill ha?
Vem är det du vill verka som att va?
Du borde leva livet, men du söker nånting annat, idiot!



Ja, du har så rätt så..

Kommentarer
Postat av: Nina

Ja vet itne va ja ska kommentera om detta inlägget :S så ja skiter id e o skriver att ja saknar dej istället o att du e helt underbar o efterlängtad :D

2008-07-13 @ 09:19:50
URL: http://ninisen88.blogg.se/

Skriv något!:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0