Ögonen rinner och näsan känns knäpp. Det är nog blåsten och kylan som fått tag i mig, men det kan nog inte bli så farligt.

Nu ska jag sova, det är många tankar som susar runt i huvudet på mig. Jag har levt med mig själv i 20 år och förstår fortfarande inte hur jag funkar. Det kommer jag väl aldrig göra.
Från 13 till 19 års ålder har jag levt livet kort sagt, det var aldrig några större komplicerade val. Gymnasiet var väl det största, men det var ju bara att ta något program där jag kunde komma in förutom Barn och Fritid. Hotell och Restaurang lät roligt och lätt. Man måste ju gå gymnasiet, varför krångla till det lixom.
Jag har lärt av mig själv nu, när jag tittar tillbaka, att jag inte varit rädd för att göra något själv. Men så har det ändå inte varit, jag har mer gjort det jag vill göra och sen märka att det bara var jag som ville göra det.
Låt oss säga då Hotell och Restaurang, javisst dit sökte jag in och det va ju bra. Jag tänkte aldrig riktigt på vad mina kompisar valde. Samma som att åka hit, något jag velat göra men jag förstog nog inte riktigt att jag skulle vara helt själv.
Fast, i alla sammanhang så var jag aldrig själv. Sommarlovet till ettan träffade jag Frida som skulle gå samma linje. Påvägen hit hittade jag Sanna, och Anneli bodde 10 min ifrån mig.
Även om jag nu gjort modiga saker, så har det ju inte varit något speciellt ändå. För tänk om jag hade flygit helt själv, och kommit hit helt själv, då är man modig.

Att sitta där första dagen på gymnasiet helt själv, men det gjorde jag inte.

Asså seriöst, jag har inte en aning om vad jag skriver om.

Jag vet iaf att jag har stor besluts ångest över min framtid. Jag vet iaf att det första halvåret ska jag ägna mycket till mig själv, min kropp, hälsa.
Det jag nog ville komma till var att när man var tonåring så var man inte 20. Nu är jag 20, jag är i en 20:års kris. Jag var alltid så deppig över att när man blir 20 så börjar det, då e man snart 30. Under den här tiden så ska man skaffa utbildning, fast jobb, lägenhet, pojkvän och bli gravid när man e sisådär 28 år.
Sen, sen e de kört. Då e man fast, då gifter man sig kanske vid 31-32. Sen ska man uppfostra ungar, försöka få ett förhållande att gå ihop när en unge klättrar ner i sängen varje natt, man jobbar ihjäl sig och försöker samtidigt ha ett liv.

Jag menar absolut inte att det är något fel med detta livet, men jag kan inte göra det! Det går inte, jag får panik ångest när jag tänker på det. Inte vet jag, man kanske tänker så mer när man får pojkvän, får bäbisvibbar osv. Därför vill jag inte ha pojkvän, bli helt manipulerad och börjar bli helt fjantig. Absolut inget emot par, jätte gulligt verkligen. Men jag klarar inte av det! Ska man leva ihop med någon resten av sitt liv kan man ju träffa den personen så sent som möjligt, ja menar säg att man har 50 år ihop. Tänk istället 10 år av fest istället, sen 40 år med din partner. Jag menar, det är ju inte sån jätte skillnad. Vad gör det i slutändan.
Kanske jag är lite som en kille. Rädd för förhållanden, jag menar ska man va ihop så ska de ju vara bra. Man kan ju inte bli ihop om de inte känns bra. Min största mardröm e om ja e 27 år och desperat, skaffar en kille som e såååå go (Åh gullepluttisnuttilutt..........) men sen ett barn och 5 år senare är din värsta fiende.
Man kan ju aldrig riktigt veta..

Nu när jag har skrivit om något helt osammanhängande, men det va nog underhållande läsning för er.

Lite hopp har jag ändå, för mig så var det jävligt längesedan jag var 10 år. Lika många år är det tills jag är 30. Så det är nog ändå jävligt långt kvar.

Det här inlägget blir nog roligt att läsa när jag e 30..... Eller så får jag jätte ångest och börjar gråta.....