Jag är värdelös.

Jag hittade ingen ost som jag kunde lägga på pajen, så då tänkte jag att jag tar vanlig skivad ost dom har hemma. Den smälter alltid så fint över brockolin, varför inte på osten då?
Men självklart smälte den inte, och hur kan en ost inte smälta i en ugn?
Inte nog med det, jag öppnade ju självklart alla dörrar och fönster för att det inte skulle börja pipa nu igen. När Lisa kommer hem och vi går in i köket ser jag att det ryker ifrån plattorna, men ingen platta är på. Så vi öppnar ugnen, och där brinner det!
En gammal korvstump eller något liknande hade kolnat och börjat brinna. Så självklart var vi tvugna att ta ut pajen och låta det svalna så hon kan göra rent den. Men tror ni pajen var klar? Nej! Det var minst 10 min kvar, så nu står den där nere. Degig och med ost som inte smält.
Fan, ge mig en anledning till att inte tappa suget. Varför ska man ens försöka, när ugnen står på titt som tätt här. Men idag när jag skulle laga mat, då kan det inte vara något som går rätt.

Men, nu ska vi vara positiva. GUD vad jag har lärt mig! Jag kan inte använda sådan ost igen, jag kan göra pajdeg, jag ska alltid leta efter matrester i ugnen innan jag sätter på den, jag öppnar dörrar och fönster innan jag lagar mat.
Innan jag ens har kommit till punkten då en paj har blivit färdig, så står ja väl med en helkropps utrustning ute i skogen med eldsläckare.

Suck.. Jag var uppe och svävade där ett tag, sen blev jag skjuten..

Men, nu kan ju ni vara positiva. Det är sällan jag skriver, så de e ju tur ja e så jävla misslyckad så det hamnar någon text i den här bloggen. Ni kanske känner på er att jag hatar mig själv just nu? Rätt tänkt.

Och vet ni vad det värsta är? Att jag ska leva med mig själv i resten av mitt liv. Jag får gå i terapi.


Ja... puss å kram då..