Jag har fått mer och mer problem med killen, han är verkligen jätte snäll och lyssnar men absolut inte lika mycket som innan. Han har fått en riktigt tyken attityd och säger emot. För er kanske det är helt normalt att barn kan vara tykna och säger emot, men eftersomhan aldrig gjort det innan så ser jag ingen anledning till att acceptera det.
Sen är väl jag en person som tycker att nej är ett nej, inget mer med det.
Idag har jag fått säga till honom flera gånger att han inte lyssnar, och ibland när jag säger till honom att han måste lägga kläderna i tvätt korgen tex.  så säger han "tss" och bara stirrar på mig. Och självklart gör han det inte.
Efter många "tss" så gör han det väl, men han beter sig verkligen konstigt. En gång försökte han förklara för mig att "tss" betyder okej. Men det gick inte riktigt hem hos mig.
Verkligen besvärlig, försöker stirra på mig och verka tuff. Jag får väl skylla mig själv lite granna också, eftersom jag busar ofta med honom och vi brottas och skojar. Men det börjar bli lite tröttsamt, vissa saker. Tex. att han aldrig säger mitt namn riktigt, han säger Martina poopie head (Haha va kul tycker ni, men efter 50 gånger på en dag så e de inte kul), Martina poopie butt, Martina stinky butt m.m. Är det då något allvarligt man sagt till honom och han svarar så, då säger ja till att jag inte heter så. Istället hittar han då på typ Martina pooliokolo.

Men Lisa säger det också, att  han har blivit en riktig bäbis det senaste. Det värsta e väl, tycker jag, när han inte lyssnar.
En gång sa jag till honom att lägga tvätten i korgen, 3 gånger fick ja säga det när sista gången jag gapade nästan. Han lyssnade verkligen inte. Och när han stog bredvid mig så sa ja till honom att ta på sig skorna, 3 gånger å sista gången fick ja nästan gapa igen.

Men, vi kanske får vända på det. Jag måste väl tona ner mitt gapiga och skämtsamma jag hela tiden, och istället bli lugnare och visa när jag menar saker eller ej. För om jag ofta är högljudd och skojbråkar med dom hela tiden, då är det ju svårt att se när jag menar allvar.
Även fast hans attityd inte är rätt så får man ju börja någonstans.
Tex om han hoppar upp på min rygg så kan ju jag skämt gapa "Gåååå av, Aaaah! Bort från mig". Och när han hoppar upp när jag inte vill det skriker jag faktiskt samma sak. För en 20 åring är det lätt att höra skillnad, men kanske inte för en 4 åring.

Jag har iaf jätte huvudvärk, tog aldrig några tabletter innan. Får göra det nu och försöka relaxa.


Men jag ska iaf göra saken klar att även om mina barn är lite små jobbiga så är dom hundra gånger "lydiga" än andra barn. Amanda  hade ju aldrig klagat med dom här barnen, men alla vet väl att man vänjer sig vid omgivningen. Har dom alltid lyssnat blir det sån skillnad när någon inte lyssnar och beter sig illa. Stackars andra au pairer, som handskas med barn som inte lyssnar för fem öre.


Nä! Nu måste ja gå.. pusspuss