Ögonen rinner och näsan känns knäpp. Det är nog blåsten och kylan som fått tag i mig, men det kan nog inte bli så farligt.

Nu ska jag sova, det är många tankar som susar runt i huvudet på mig. Jag har levt med mig själv i 20 år och förstår fortfarande inte hur jag funkar. Det kommer jag väl aldrig göra.
Från 13 till 19 års ålder har jag levt livet kort sagt, det var aldrig några större komplicerade val. Gymnasiet var väl det största, men det var ju bara att ta något program där jag kunde komma in förutom Barn och Fritid. Hotell och Restaurang lät roligt och lätt. Man måste ju gå gymnasiet, varför krångla till det lixom.
Jag har lärt av mig själv nu, när jag tittar tillbaka, att jag inte varit rädd för att göra något själv. Men så har det ändå inte varit, jag har mer gjort det jag vill göra och sen märka att det bara var jag som ville göra det.
Låt oss säga då Hotell och Restaurang, javisst dit sökte jag in och det va ju bra. Jag tänkte aldrig riktigt på vad mina kompisar valde. Samma som att åka hit, något jag velat göra men jag förstog nog inte riktigt att jag skulle vara helt själv.
Fast, i alla sammanhang så var jag aldrig själv. Sommarlovet till ettan träffade jag Frida som skulle gå samma linje. Påvägen hit hittade jag Sanna, och Anneli bodde 10 min ifrån mig.
Även om jag nu gjort modiga saker, så har det ju inte varit något speciellt ändå. För tänk om jag hade flygit helt själv, och kommit hit helt själv, då är man modig.

Att sitta där första dagen på gymnasiet helt själv, men det gjorde jag inte.

Asså seriöst, jag har inte en aning om vad jag skriver om.

Jag vet iaf att jag har stor besluts ångest över min framtid. Jag vet iaf att det första halvåret ska jag ägna mycket till mig själv, min kropp, hälsa.
Det jag nog ville komma till var att när man var tonåring så var man inte 20. Nu är jag 20, jag är i en 20:års kris. Jag var alltid så deppig över att när man blir 20 så börjar det, då e man snart 30. Under den här tiden så ska man skaffa utbildning, fast jobb, lägenhet, pojkvän och bli gravid när man e sisådär 28 år.
Sen, sen e de kört. Då e man fast, då gifter man sig kanske vid 31-32. Sen ska man uppfostra ungar, försöka få ett förhållande att gå ihop när en unge klättrar ner i sängen varje natt, man jobbar ihjäl sig och försöker samtidigt ha ett liv.

Jag menar absolut inte att det är något fel med detta livet, men jag kan inte göra det! Det går inte, jag får panik ångest när jag tänker på det. Inte vet jag, man kanske tänker så mer när man får pojkvän, får bäbisvibbar osv. Därför vill jag inte ha pojkvän, bli helt manipulerad och börjar bli helt fjantig. Absolut inget emot par, jätte gulligt verkligen. Men jag klarar inte av det! Ska man leva ihop med någon resten av sitt liv kan man ju träffa den personen så sent som möjligt, ja menar säg att man har 50 år ihop. Tänk istället 10 år av fest istället, sen 40 år med din partner. Jag menar, det är ju inte sån jätte skillnad. Vad gör det i slutändan.
Kanske jag är lite som en kille. Rädd för förhållanden, jag menar ska man va ihop så ska de ju vara bra. Man kan ju inte bli ihop om de inte känns bra. Min största mardröm e om ja e 27 år och desperat, skaffar en kille som e såååå go (Åh gullepluttisnuttilutt..........) men sen ett barn och 5 år senare är din värsta fiende.
Man kan ju aldrig riktigt veta..

Nu när jag har skrivit om något helt osammanhängande, men det va nog underhållande läsning för er.

Lite hopp har jag ändå, för mig så var det jävligt längesedan jag var 10 år. Lika många år är det tills jag är 30. Så det är nog ändå jävligt långt kvar.

Det här inlägget blir nog roligt att läsa när jag e 30..... Eller så får jag jätte ångest och börjar gråta.....

Ja, alla dessa kärleks filmer jag en gång sett med min syster. Sen måste man få sig en årlig dos av dom varje år för att hålla sig vid liv. (Riktigt så allvarligt är det väl inte, men det lät bra)
Har precis sett den nu och den är alltid lika bra. Man får lite hopp om att det finns äkta kärlek ändå. Det återstår att se!

Jag läste också Amandas kommentar, jag skrattade och nästan grät på samma gång. Det är sjukt jobbigt utan henne, men jag är så glad att jag ändå har henne på ett vis. Det är som hon själv säger, låter som vi har något förhållande :P Ett gift par var vi här borta. GUD va ja saknar att sitta på tåget med dig, när vi varje gång av vana satte i hörlurarna i öronen efter en dag på stan. Dom gånger du fick lida av att jag bytte låt efter 35 sekunder, och dom gångerna jag fick lida av att du skulle lyssna klart på alla låtar.
Den gången din telefon inte funkade!!! Och vi visste inte vart vi var på tåget, det va skoj. Och alla dom gånger du hade en ivrig historia om hur du var tvungen att skynda till tåget, eftersom du alltid var sen.
Haha, och när min klack gick av!!! Och den hemska gången min mascara verkligen inte gav med sig, och jag frågade hur det såg ut efter en lång stunds fixande men du kunde inte ens ljuga och säga att de va bra. Vad jag hatade dig den gången, och var arg och svettig jag var.
Och varför, jo för att jag alltid glömde någonting. Helst 3 saker varje gång så ja kunde springa in flera gånger och leta ivrigt.
Den gången vi sov här, och det där brummandet i väggen gjorde mig galen. Så precis när ja får ett ryck å ska gå ner och skälla på någon så slutar det, och Amanda gör ett desperat försök med att kalla mig tillbaka till rummet.
Den underbart mysiga dagen vi hade på Starbucks med datorerna. Och den gången vi köpte Starbucks å körde till en park, och pratade allvar. När vi spelade basket, det va så kul!
Ja gud ja, jag saknar det. Allt.
Den värsta känslan är att det kommer aldrig komma tillbaka. Jag kommer att komma tillbaka till mina vänner hemma, jag kan prata med dom som jag gjorde innan.

Men när jag kommer hem så kommer inte vi vara Au pairer mer, vi kommer inte ha jobbiga barn att gnälla på eller huvudvärk att klaga över (Jo kanske huvudvärk). Vi kommer inte mötas efter jobbet och ta en Starbucks å lova att inte prata om barn eller värdföräldrar men det är ändå det ända vi gör.

Ja, gud va deppig man kan låta. Men jag kommer verligen aldrig glömma detta året, helt otroligt. Nu mot slutet när jag är ganska ensam så känns det inte som jag gjort mycket. Men när jag ser tillbaka, då jag var upptagen hela tiden, så har jag gjort massor. Jag var uppbokad varje helg, hela tiden! Det var hur kul som helst och varje helg var det något nytt.
Jag har haft besök två gånger, vilket har varit helt otroligt! Jag har varit på musikal, jag har flygit helikopter över Manhattan, jag har varit uppe i Empire state building två gånger, jag har varit överallt i Manhattan.

Det  har varit ett helt sjukt underbart år, och jag kommer verkligen sakna det. Men jag vet att allt blir vad man gör det till, och så länge jag har mina vänner kan allting bli roligt. Vare sig jag bor i New York eller Kungsbacka.
Det känns bara så chockande, att det jag har sett fram emot sen jag var 14 år tar slut om mindre än 2 månader. Ingenting  har blivit som jag förväntade mig, men då menar jag inte på ett dåligt sätt. Att bli en liten del av en familj, att veta om att en bit av dom försvinner när jag åker hem, och en bit av mig försvinner när jag lämnar dom. När jag sitter i mitt rum här så känns det helt naturligt, sen första gången jag gick in hit. Det har aldrig varit någon konstig känsla, det har alltid känts som hemma.
Visst är det jobbigt när någon drar i armarna åt två olika håll.


Nu kan jag känna mig som en liten tonåring "Men ni förstår ju inte!!!!!". Jag får ont i magen för att det är bara 4 veckor kvar idag! Men samtidigt har jag en överlycklig känsla i hela kroppen att jag snart ska få resa.. Det är så sjukt jobbigt och gör ont i hela kroppen.
Jag älskar den här familjen. Dessa barnen är ju en del av mitt liv, hur ska jag inte kunna prata med dom varje dag.


Nu ska jag deppa vidare, imorgon blir det slingor igen. Andra halvan av det jag använde förra helgen! Puss å kram.

Som man säger här, - Happy thoughts!

Jag sitter nu och tittar på den tredje och sista debatten mellan president kandidaterna, den gick igår på tv så jag tittar idag på nätet. Det är faktiskt jätte intressant, jag är oerhört intresserad av politik men tyvärr inte lika insatt.

Jag vill att Obama ska vinna, och det är det många som vill. Många vill också att McCain ska vinna. Ni ska veta att här på gräsmattorna ser jag skyltar under mina promenader, "Go McCain". Tyvärr ingen Obama skylt, men va ska man förvänta sig av ett rikt område?  Jag pratade lite med Lisa förut och hon sa att hon nästan blev rädd över hur McCain reagerade under den tredje debatten, och om han blir så frustrerad över små saker hur ska han då hantera att tex starta krig eller avsluta krig osv.
Själv tycker jag att Obama e som en kompis, han e lättsam och inte så "tryckt" som McCain är. I den tredje debatten säger han också tydligt att McCain vill ta pengar från staten och ge till dom som redan är rika.
Jag tycker Obama verkar snäll. Något jag ser skillnad på är hur Obama lyssnar på när McCain pratar och vad han säger, och sedan försöker försvara sig. McCain ser lite borta ut, när han hör något som han inte tycker stämmer blir han genast till sig och hakar upp sig på det, sitter ivrigt och väntar på att Obama pratar klart (Utan att lyssna) så att han kan få svara.

Nej den där McCain är inget för mig. Nu vet ju inte jag hur mycket valet i Usa påverkar resten utav världen, jag kan bli väldigt ivrig och vill lära mig allt och veta allt. Men jag har ju tid, jag e bara 20 år och jag hinner nog lära mig ett och annat.

Min bästa egenskap är att sätta mig i en annans sits. Men jag har svårt att sätta mig i sits hos någon som inte ser rättvisa. Det är jätte svårt för mig, jag kom faktiskt på det häromdagen att det är nog den sitsen jag har svårast att föreställa mig.
Jag äger ett eget företag, jag har gott om pengar och nu vill jag ha mer pengar och mer makt så jag kan få mer pengar. Jag vill inte betala skatt, jag har råd med min sjukförsäkring å ja bryr mig inte om någon annan inte har det, det spelar ju ingen roll för mig. Jag vill betala för en fin skola till mina barn, jag vill ha ett fint hus och gärna äga många bostadsrätter som jag hyr ut jätte dyrt till ungdomar som studerar och får ta dyra studielån men måste jobba extra på helgerna för att ha råd med lägenheten. Men, vad gör det, för jag får ju massa pengar. Vad lycklig man är då, eller hur?

Näe, jag försökte sätta mig in i sitsen men har fortfarande inte förstått hur dom tänker.
Det kanske handlar om att känna för andra, vi vet ju alla att det finns mördare. Dom känner ju inte för sina offer. Det kanske finns sådana som inte har exakt den extrema typen, men att inte känna för andra på en lägre nivå.
Att inte bry sig om människor i världen, att vara girig. Handlar det om uppfostran, nyheter, kompisar eller bara om den man är?


Äh, nu ska ja sluta grubbla å gå och lägga mig! Sov gott, puss och kram

Lite födelsedags firande idag, mysigt.

Kakorna blev jätte äckliga tycker jag, men dom gillade dom. Fasst om dom hade blivit som dom skulle hade det blivit bättre. Den med ägg blev typ som choklad pudding. Och jag hatar choklad pudding. Visst den ska bli kladdig, men liksom lite seg kladdig. Inte slaffs kladdig!

Jaja, så kan de gå.

Positivt:
Jag har lagat något och det har inte bränts. Det började inte brinna. Brandlarmet gick inte igång.

Nä nu e ja trött. Dags att sova!

Nu har jag gjort två kladdkakor, en med ägg och en utan. Får hoppas dom blir goda!


Mamma hon hjälper mig igenom detta :P Tack!


När Lisa kommer hem ska vi sätta ljus i kakan och släcka alla lampor! Sen ska vi gömma oss och överraska henne :P
Lillkillen höll på att berätta hemlisen igår. Men då blev ja å tösen arga!!
Han har blivit en riktig trots unge, gör aldrig som man säger första gången. Tester gränserna hela tiden, med alla. Igår höll både jag och Lisa på att brista.
Han beter sig illa så han får en time out, så kommer han till bordet och börjar rapa. Vi ber honom att sluta, men han fortsätter och fortsätter. Så försöker han smyga med det. Och fortsätter. Jag kunde inte göra mkt eftersom Lisa var där. Men man blir matt verkligen.


Nu hade ja velat gå ut å gå, men ugnen e på. ja får vänta i 12 min till.

Pusspuss!

Jag vaknade, trött och kall, tidigt och gick ner lite innan 8. Allting flöt på, tiden gick fort och jag kramade min lille pojk så mycket jag kunde innan jag var tvungen att köra honom till skolan.
Ni förstår att jag har kommit på ett knep att få kramar, jag brukar fråga honom om han den bästa på att kramas. Det funkar alltid, och guuud vilka goa kramar.
Jag städade upp i köket innan pojken skulle iväg, så jag slapp göra det på min rast. I diskhon ser jag med besvikelse min pajform. Tom med vatten och diskmedel i. Jag kikade in i kylen för att se om den kanske förts över till en matlåda eller liknande. Men tomt. Så jag tänkte, att den var det väl ingen som ville ha. Det fanns faktiskt en halv paj i den innan den tömts.

Medans lill killen äter lunch ringer Lisa, vi småpratar lite och sedan säger hon högt "Vet du vem som åt upp all din paj?", jag svarade såklart nej eftersom jag inte ens visste att någon ätit den. Frank hade tryckt i sig halva min paj, och älskade den.
Kan ni förstå vad jag blev glad då? En halvfärdig misslyckad paj tycker han om, kan ni tänka er när jag gör den igen och den inte blir misslyckad? Wow, vad glad jag blev.
Mamma, du har rätt. Det blir så mycket roligare när någon tycker om maten, och äter den.

Ikväll ska jag vika kläder, titta på Iron Man och äta glass. Det låter som en bra plan tycker jag! Imorgon ska jag strosa runt i stan och kika runt lite, är verkligen på mys humör. Kanske har det äntligen blivit kallt nog att gå och surpla på en White Chokolate Mocha (?).

Puss och kram!